Mina sidor
Ett rejält försenat byggprojekt som drar över budgeten och delar stockholmarna i två läger. Nej, det är inte Slussen vi pratar om, utan hundraårsjubilerande Stockholms stadshus.
I dag är Stadshuset en världskänd och älskad symbol för både Stockholm och Sverige. Men så har det inte alltid varit.
Redan runt förra sekelskiftet påbörjades diskussionerna om att bygga ett nytt multifunktionshus som skulle fungera som kommunalhus, festlokal och rådhus. 1902 köpte staden in kvarteret Eldkvarn, där den berömda kvarnen med samma namn legat fram till en förödande brand 1878. Och året efter, 1903, utlystes en tävling där 25 av landets ledande arkitekter bjöds in för att skissa upp ett förslag. Två bidrag gick till final: Ragnar Östbergs Mälardrott och Carl Westmans Hörn. Medan Östbergs Mälardrott hade fasader i granit var Westmans Hörn tänkt i murtegel.
Arbetet sattes i gång 1907, men i oktober samma år stoppades bygget. Kommunfullmäktige beslutade att man i stället skulle bygga två separata byggnader, med ett renodlat rådhus vid Scheelegatan på Kungsholmen och ett monumentalt kommunalhus vid Eldkvarn. En ny tävling utlystes och Carl Westman vann att få rita Rådhuset, som stod färdigt 1915.
Ragnar Östberg lade fram nya ritningar till Kommunalhuset, som nu började gå under namnet Stadshuset, och dessa antogs 1909. Men på grund av de dåliga tiderna hände ingenting. Att sätta i gång två kostsamma kommunala byggen var inte populärt. Inte förrän i mars 1911 fattades beslutet att verkligen börja uppföra Stadshuset.
– Ragnar Östberg var etablerad när han fick uppdraget och tillhörde en grupp av skickliga arkitekter som kom fram vid den här tiden. Men han var på många sätt ändå ett oskrivet kort för ett prestigeprojekt av den här omfattningen, säger arkitekturhistorikern och författaren Ann Katrin Pihl Atmer, som bland annat skrivit praktverket Stockholms stadshus och arkitekten Ragnar Östberg.
Östberg hade fått sitt stora genombrott med Östra Real som uppfördes mellan 1906 och 1910. Den nationalromantiska byggnaden i rött tegel hade dock väckt en hel del vrede.
– Somliga av samtidens kritiker liknade skolan vid en stor straffanläggning, alltså ett fängelse.
Det hann gå nästan 20 år från Österbergs första skisser tills Stadshuset invigdes. Därmed hann också stilinriktningar både komma och gå. Vid 1900-talets första år var jugend populär, för att under 1910-talet bytas ut mot nationalromantiken, och så småningom mot den så kallade 20-talsklassicismen.
– Man kan se hur huset stramar till sig under tidens gång. Många utsmyckningar från de tidiga ritningarna försvann. Huset får ändå betraktas som nationalromantiskt. Även om man kan se klassicismen i vissa uttryck, som i salen Prinsens galleri, säger Ann Katrin Pihl Atmer.
Bland de nationalromantiska inslagen märks omsorgen för hantverket, bland annat genom användningen av handslaget tegel. Drygt en miljon handslagna och knappt sju miljoner maskinslagna tegelstenar användes för att färdigställa arkitektens skapelse. Östberg antas också ha hämtat inspiration från de gamla Vasa-borgarna, inte minst Gripsholms slott. Men han blickade också utomlands. Paralleller finns till Dogepalatset och Markuskyrkans kampanil i Venedig.
Anledningarna till att bygget tog nästan 20 år är flera. Dels kom första världskriget och spanska sjukan emellan, dessutom var Östberg känd för sina ständiga förändringar ned i minsta detalj. När man pratar om Stockholms stadshus hamnar mycket fokus på just Östberg, men flera av samtidens främsta formgivare, arkitekter och konstnärer var också involverade – däribland Sven Markelius, Maja Sjöström, prins Eugen och Carl Eldh. Även Stockholms Borgargille har stått för ett bidrag, genom att man skänkt Marcus Lövblads gyllene staty Morgonrodnad, som fortfarande pryder byggnadens nordvästra hörn.
När Stadshuset äntligen under kunglig pompa och ståt kunde invigas på midsommarafton den 23 juni 1923 mottogs det med både ris och ros.
– Somliga arkitektkollegor tyckte att huset var omodernt medan besökarna blev tagna av det kraftfulla konstverket. Den största kritiken handlade om att det blev så väldigt dyrt, bland annat var man tvungna att hålla en insamling för att finansiera koppartaket. Men varken Östberg, kritikerna eller besökarna anade nog att huset skulle komma att bli så symboliskt. Östbergs uppdrag var att skapa en Stockholmsbyggnad, men den kom att bli en symbol för Sverige.
En som tidigt insåg husets symbolism var målaren, grafikern och konstprofessorn Olle Hjortzberg. När han 1928 presenterade sin design för Borgagillets standar hade stadshuset en central plats i bilden.
Under åren har Stockholms stadshus inte bara kommit att bli en symbol för huvudstaden och Sverige, utan också tjänat nästan som ett andra hem för Stockholms Borgerskap. Nu senast var det Borgerskapets pampiga 400-års-jubileumsbankett som hölls i Stadshuset. En annan minnesvärd fest är Borgargillet tioårsfirande 1931, när 600 inbjudna medlemmar var på plats i Stadshuset. Då visades också den så kallade Ordförandekedjan, signerad Nikolaus Friedrich Otting, för första gången. I centrum hittar vi förstås Stockholms stadshus. Det gör vi även på Borgargillets hederstecken, ritat av Hugo Rahm. Där symboliserar Stadshuset samtiden, medan segelskutor i bakgrunden står för historien. Det pampiga huset vid Mälaren kommer säkerligen spela en viktig roll för Stockholms Borgerskap de kommande 100 åren också.
