Mina sidor
Borgarnytt träffade konstnären Meta Isæus-Berlin för ett samtal om drömlika tillstånd, självutplånande verk och ilskan som en positiv kraft.
Det är tidig morgon på Kungsholmen och Meta Isæus-Berlin funderar över konsten som ett sätt att finna svar på de existentiella frågorna.
– Jag är så extremt ointresserad av mig själv, säger hon. Jag försöker alltid glömma mig själv, jag vill inte synas och jag vet att om konsten ska vara bra så måste jag hela tiden backa. Annars ligger det som ett filter mellan betraktaren och konstnären. Om en konstutövare säger ’jag vill uttrycka mig själv’ så är det dött för mig. Vem är intresserad av dig? Inte någon alls.
Hon brister ut i ett högt skratt som studsar över våningen.
– Jag försöker nå längre än så i mitt konstnärskap. Gå bortom den egna personen och hitta en plats där man kan mötas. Varje målning är en fråga, den är inte ett svar.
Det är en inställning som gjort Meta Isæus-Berlin till en av Sveriges mest framgångsrika konstnärer. Hon har ställt ut på Venedigbiennalen och Melbournebiennalen, hon har fyllt Liljevalchs och – senast i vintras – CF Hill i Stockholm. Nu står hon i sin ateljé med händerna på höfterna och ser sig om omkring. Hon tycks söka efter något, kanske ett konstverk, kanske ett svar. Till slut säger hon:
– Konstnärskapet är det som jag är, det ligger i varje cell i min kropp. Jag är uppväxt i den här miljön, men om jag hade hamnat någon annanstans så är jag säker på att jag hade gjort konst fast på ett annat sätt.
Hon funderar.
– Om någon hade placerat mig på en öde ö hade jag gjort konst i alla fall. Det är så jag tänker, reflekterar och löser problem. Genom att göra konst hade jag antagligen också hittat ett sätt att ta mig ifrån ön.
Ett långt arbetsbord står dukat med prydligt uppradade penslar och sönderklämda färgtuber. På golvet trängs spann och burkar, halvfärdiga konstverk och stora rullar dukar. Här har hon skapat några av sina mest ikoniska verk: i gränslandet av dröm och verklighet, känsla och förnuft har hon sökt sig till utkanterna av det mänskliga psyket.
– Jag är mest intresserad av gränsen mellan vakenhet och dröm, det är då jag tycker att tankarna är som mest spännande. Drömmar är trots allt så underliga att de blir ointressanta. Jag är intresserad av tillståndet när man har kvar en logik och fortfarande står med fötterna på jorden, det halvvakna precis när man kan tänka annorlunda tankar. Det är ofta då konsten föds för mig.
Meta Isæus-Berlin är uppväxt i en konstnärsfamilj. Hennes pappa var målare och hennes mamma psykoanalytiker och Meta hoppade av gymnasiet efter första året. Istället studerade hon på Konstskolan följt av Konstfack och Kungliga konsthögskolan. 1993 kom genombrottet med en installation på Moderna Museet och det följdes av internationella inbjudningar överallt från Johannesburgbiennalen till Istanbulbiennalen. Under mitten av 00-talet återvände hon till måleriet, hon beskriver det som ett sätt att behålla kontakten med sin pappa.
– Min pappa dog 1999 och då kände jag att jag måste börja måla igen. Jag hade kontakt med honom på det sättet, han målade hela tiden och på något sätt hade jag kvar honom inom mig genom att fortsätta måla. Det blev en inre dialog med honom som fortfarande pågår.
När hon hoppade av Norra Latin efter första året (”jag var på dåligt humör hela tiden och skällde på allt och alla”) var det hennes pappa som pekade ut att det fanns skolor där man endast målade. Hon sökte – fortfarande med ilskan som motor.
– Vreden har varit en drivkraft i hela mitt liv. Installationerna som jag gjorde på 1990-talet bottnade i en familjeuppgörelse och hur min barndom hade varit. Jag behövde vreden, dels för att ta mig framåt i detta konstnärslandskap och dels för att spjärna emot familjen.
Hon tystnar.
– Jag tror att alla människor är konstant lite arga. Det är inte något som ligger så långt bort för oss, vreden finns alltid där. Även om jag inte är lika arg längre har jag fortfarande kvar den. För mig är det en positiv kraft. Jag har ett starkt humör.
Du har temperament.
– Ja, jag vaknar förbannad.
Vad är du arg på?
– Jag bara vaknar arg och det vet min man, haha. Sedan äter jag frukost och då blir jag snäll igen. Man har sitt humör och det är en konstant. Men jag har inte så många ovänner tror jag. Eller jag kanske har det utan att veta om det, säger hon och brister återigen ut i sitt karaktäristiska skratt.
Det är årets första vårdag och från takfönstren faller ett varmt ljus över de färgstänkta golven. Meta Isæus-Berlin blickar framåt: mot ålderdomen och livet efter karriären. Förra året gick hon med i Stockholms Borgerskap på inrådan från några vänner som är medlemmar.
– Jag sökte mig till Borgerskapet eftersom jag vill ha ett trevligt boende med trevliga vänner, men det är först när man är hundra år eller så.
Hon hoppas kunna väcka liv i konstnärssjälarna.
– Mina vänner är inte konstmänniskor, men jag tänker att jag ska leta rätt på kulturpersonerna som är medlemmar och sedan locka in fler från samma värld i Borgerskapet. I Kina säger man att man är som bäst konstnär mellan 80 och 90 år. Så det finns förutsättningar och jag hoppas att jag kan få en egen ateljé.
Meta Isæus-Berlin framstår som ålderslös. Samma person nu som när hon var barn och samma person när hon är 90 år som hon är nu. När jag nämner detta kommer svaret snabbt.
– Så är det. Jag är varken klokare eller dummare, man har inte lärt sig ett skit under hela livet. Haha!
Lejonen i Kungsträdgården
”Vi fick alltid rida på lejonen i Kungsträdgården när jag var liten. Jag tror att barn
fortfarande rider på dem, det är fantastiskt.”
Lejonen vid Norrbrofästet
”För att fortsätta på lejontemat så ligger ett par helt fantastiska lejon vid Norrbrofästet
vid Kungliga Operan, så vackra.”
Paradiset
”Utanför Moderna Museet ligger Paradiset av Niki de Saint Phalle och Jean Tinguely. Jag
gläds alltid över att vi har en så stor skulpturgrupp av dessa metropolitiska megasuperstjärnor inom konsten. En härlig reminiscens från 60-talet.”
