Psykisk ohälsa är tabubelagt på Sri Lanka

När psykologistudenten Olivia Wideroth tilldelades Stockholms Grosshandelssocietets stipendium resulterade det i tre månaders volontärarbete på Sri Lanka.

Text: Elin Liljero
Foto: Privat

Psykologistudenten Olivia Wideroth kom nyligen hem gjort tre månaders volontärarbete på Sri Lanka. Olivia kunde göra resan tack vare Stockholms Grosshandelssocietets stipendium som hon tilldelades av Stockholms Borgerskap. Månaderna på Sri Lanka var både omvälvande och utmanande, men fick Olivia att bli övertygad om vad hon vill syssla med.

– Psykologi är så brett, men nu har jag insett att jag vill jobba ute på fält i drabbade områden.

Olivia visste inte vad som väntade då hon sökte till volontärprogrammet ”Mental Health Placement” på Sri Lanka. Hon hade läst att resurserna för mental hälsa var bristande i landet, men att se det i verkligheten blev ett uppvaknande.

– Sri Lanka har 20 miljoner invånare, totalt finns det 60 yrkesverksamma inom psykiatrin, varav runt 19 är psykologer.

Dessutom är stigmat stort kring mental hälsa på Sri Lanka.
– Psykisk ohälsa är fortfarande väldigt tabubelagt. De få som väljer att utbilda sig till psykologer får sällan uppbackning av sin egen familj. Och de få som finns har fullt upp.

– Psykologerna vi följde träffade ungefär 120 patienter på fyra timmar. Det är en och en halv minut per patient. På den korta tiden går det inte att bedriva någon terapiform. Istället använder de ganska tung medicinering.

Olivia arbetade på flera platser i den lilla staden Bandaragama utanför Colombo, bland annat på det enda sjukhuset på Sri Lanka inriktat på mental hälsa, på skolor för barn med specifika behov, på ålderdomshem för äldre med varierande mentala diagnoser och andra faciliteter inriktade på mental hälsa.

– Inför varje möte förberedde jag program och aktiviteter anpassade för patientens behov. Språkbarriären gjorde att Olivia främst använde sig av kreativ terapi.

– Vi använde oss av uttrycksformer som musik, dans och teckning – där vi inte behövde använda ord. Att ge barn en färgpenna och ett vitt papper kan göra stor skillnad. Det betyder mycket för dem eftersom de inte har någonting. Jag blev tagen av deras enorma tacksamhet.

Utöver nya perspektiv har tiden på Sri Lanka gett Olivia ett brinnande hjärta för att etablera samma arbetssätt på hemmaplan, i Stockholm.

– Vi har många nyanlända i Sverige och jag ser ett behov av terapiformer liknande dem vi använde oss av på Sri Lanka. Jag hoppas kunna starta något här hemma och förhoppningsvis inkludera andra psykologistuderande.